Mina inlägg på bloggen denna sommaren har som vanligt inte blivit så många som jag hade hoppats. Jag har inte heller skrivit så mycket som jag hade hoppats, utan inläggen har mer bestått av en bild och några korta rader. Jag tänkte nu kompensera något för det. Något.
 
Det är nämligen så att jag har jobbat ganska mycket i sommar, varpå jag inte riktigt har haft tid att starta upp min dator (som för övrigt tar ca 2,34 timmar på sig att starta upp numera) och skriva av mig. Jag har verkligen gillat mitt jobb som avbytare på Lundby. Det har varit helt fantastiskt roligt och lärorikt, och jag tror att jag fått upp ögonen ytterligare ett snäpp för kor. De är otroligt mysiga och trevliga att jobba med! 
Extra roligt blir det ju när man jobbar mycket och lär känna var och en av dem. För det gör man ju faktiskt. 
 
I början av sommaren kände jag mig otroligt osäker på vad bossen på jobbet tyckte om min arbetsinsats, och fler än en gång kände jag mig dålig och det kändes som att jag underpresterade vilket gjorde mig otroligt frustrerad. Men ju mer tiden gick desto mer insåg jag att bossen nog var lite nöjd ändå. Olika människor har ju bara olika sätt att visa och säga saker på. Så efter ett tag kändes det riktigt bra och nu funderar jag inte lika mycket på prestationen längre. Ännu bättre blev det när bossen frågade om jag möjligtvis kunde tänka mig att jobba kvar lite grann höst, någon/några kvällar i veckan. Så helt missnöjd kan ju inte bossen vara ändå ;)
Jag tyckte ju såklart att det var otroligt roligt och är självklart intresserad av att jobba där även en del i höst. Kan ju inte lämna alla mina nyfunna vänninor sådär vind för våg bara.
 
På tal om jobb fick jag ett sms från min tränare om ett jobb på en ridskola inte så långt härifrån, de behövde någon som kunde jobba ungefär varannan helg och hoppa in lite vid behov. Så jag ringde bossen på ridskolan och snackade lite och i tisdags var jag där och hälsade på. Det verkade uppstå tycke från båda håll och innan jag hade satt mig i bilen för att åka hem så hade jag både fått ett till extra jobb och blivit välkomnad som en i gänget på ridskolan. Otroligt kul!
Och lite stolt över sig själv blir man nog ändå. Någonting måste man ju göra rätt när det blir på det här viset. Eller?
 
Så i höst blir det full rulle. Då ska jag inleda terminen med att plugga två månader på 100 % (hästkurs, yey!), samtidigt som jag har tre extrajobb. Ska bli spännande!
 
Sen kommer jag förhoppningsvis påbörja min E-uppsats i November, jag trodde ju att jag hade mitt på det torra i våras när jag hade pratat med en professor på skolan som skulle ordna ett exjobb till mig, men det sket sig i sista stund så just nu står jag utan. Men jag är inte orolig! Jag har redan hört av mig till lite olika personer och det verkar lösa sig otroligt smärtfritt. Svenska Hästavelsföreningen hade lämnat in lite förslag på vad dem är intresserade av att få uppsatser skrivna om och ardennerhästföreningen hade tydligen också något på gång som de ville ha hjälp med. Så det är tydligen bara att välja och vraka! Ska bli så kul att få skriva om hästar, jag som älskar hästar så mycket! 
Jag fick också tipset att vänta och snacka med lite professorer under hästkursen för att kanske få nys om fler roliga projekt som jag kan vara med på. Det kändes otroligt skönt för då behöver jag inte känna mig stressad eller pressad :) 
Känns skönt att saker och ting löser sig! Samtidigt ser jag slutet på tunneln. Jag är snart en färdig agronom. Bakad i över fem år så är jag snart klar, färsk och sugen på att se mig omkring.
 
Du kanske undrar nu hur det kommer sig att jag har tid att sitta här framför datorn idag och skriva en massa? Jo, det är nämligen så att efter att ha haft en enda ledig dag på 25 dagar så tog jag lite slut. Igår brakade jag ihop och fick feber, men eftersom bossen oturligt nog var på resande fot t.o. m. igårkväll så fick jag bita ihop och åka och jobba igår. Det gick ganska bra ändå faktiskt, men min kropp var ordentligt förbannad när jag kom hem på kvällen.
Och här sitter jag idag. Hemma i soffan. Har sovit sedan i morses och nu är klockan ungefär 16.30. Kanske behövde jag vila upp mig lite grann. 
I helgen är jag ledig och faktum är att jag bara ska jobba måndag morgon också, sen var tanken att jag skulle ägna all min tid och kraft åt tentan jag ska skriva den 29e Aug. Men så fick jag jobb på en ridskola och ska jobba onsdag eftermiddag också. Och så skulle jag ju hälsa på mina föräldrar en gång innan skolan drar igång igen. Och så ville ju Mannen åka till Gekås (vilket jag vet att han djupt och bittert kommer ångra) eftersom han aldrig har varit där tidigare. Och så var det ju den där kräftskivan också. Och den där hästen jag har gått och kärat ner mig i. 
Jaja, vi får se hur det blir med tentaplugget. Just nu vill jag bara vara ledig. Jobba sju dagar i veckan nästan hela sommaren är kanske inte mitt smartaste drag när jag känner mig lite skoltrött.
Men vad gör man inte.
Cash is king.
 
Sammanfattande bilder av känslan jag har i kropp och huvud idag:
 
 
 
 
Puss!
Jag funderar på att börja skriva en bok. 
Vad tror ni om det?
Tror ni att jag skulle kunna det?

Har alltid velat skriva en bok, bli författare. När alla andra tjejer ville bli delfinskötare och veterinärer i mellanstadiet ville jag bli författare. 
Gick med en liten anteckningsbok i innerfickan på min jacka så att jag kunde skriva ner alla idéer jag fick så fort som möjligt, true story! Helt sjukt nördigt men jag hade nog hört från någon intervju av någon författare att det var ett bra tips. 

Jag har ju alltid älskat att skriva. Har skriivit otaliga berättelser, noveller och till och med en asdålig bok när jag var liten. En deckare. Hette säkert typ "Mordet" eller något sånt, kommer inte riktigt ihåg. Kommer dock ihåg att fröken hade högläsning från den på morgonsamlingen under några veckor. Asdålig var den garanterat också. 

Men faktum är att jag alltid har kännt att jag har en massa kreativitet inom mig som jag måste få utlopp för, men jag har aldrig riktigt hittat rätt forum för ändamålet. Jag är ju totalt värdelös på alla estetiska grejer, som att måla, sy, skapa, musik. Har ju ingen som helst talang där. 
Men skriva? Jag har ju iaf viljan?
Vad tror ni?

Idag regnar det. Äntligen. Har hängt i luften och gett mig huvudvärk i flera dagar nu så det var minsann på tiden. 
Sen vill jag även lite snabbt kommentera mitt jobb som djurskötare på en mjölkgård -Jag älskar det! Hade lätt kunnat arbeta med det i några år om jag inte får agronomjobb efter examen. Det är askul!

Vi hörs, puss!
Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda det här blogginlägget så jag tar det helt direkt från mina tankar eftersom jag känner att jag behöver skriva av mig lite.

JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT OCH FÖRBANNAD ÖVER HELA DEN HÄR GREJEN SOM HÅLLER PÅ MED WADIAH NU!!!!!
Det känns så fruktansvärt jävla orättvist att jag har fått problem med henne och att det är så besvärligt att lösa det. Räcker det inte med otur snart?
Räcker det inte?
Här står jag, med min absoluta drömhäst. Den häst jag har sett mig själv med i mina drömmar sedan jag var en väldigt väldigt liten hästgalen tjej som tapetserade väggarna i flickrummet med posters och urklippta bilder på araber och friesrar. 
Och så går det inte att rida henne.
Här har jag vänt ut och in på mig själv, krossat alla mina spargrisar, skrapat varenda konto och grävt hål i alla mina fickor för att hitta några väl undangömda slantar för att ha råd med hästen med stort H.
Och så går det inte att rida henne.
Här sitter jag efter att ha dreglat över hennes annons i flera veckor och innerst inne hela tiden vetat att den, JUST DEN HÄSTEN ÄR HÄSTEN MED ETT JÄVLIGT STORT H. 
Och så går det inte att rida henne.

Det är fel på henne! Hon brunstar heeeela tiden! Igår när jag stod och pratade med Sissi i ca 20 min ställde hon upp sig och skvätte kanske 6-7-8 gånger. Hon är hopplös.

Men vet ni vad? Hon är inte hopplös hela tiden. 
Nej, det hade gjort det så mycket lättare för mig rent känslomässigt, så så kan det ju inte vara.
Nej, hon är väääärldens mysigaste häst när man går ut till henne i hagen. Hon kommer fram, nyfiket, och blåser lite på en, stannar hos en och låter en mysa med henne och klappa henne på hennes fina lena huvud. Ställer upp sig och ser så vacker ut att ögonen tåras. Och står helt still. 
Som för att i det tysta protestera mot vad jag tänker göra.
Mot att jag tänker lämna tillbaka henne. 
Hon bara står där. Och tittar på mig med de mörka, vackraste ögonen en häst kan ha, inte kan du väl lämna tillbaka mig. Vi hör ihop. Du vet ju det. Du behöver väl inte rida? Du kan ha mig att titta på?

Och självklart känner jag mig som den värsta svikaren i universum. Som att jag sviker varenda kotte, varenda levande eller död varelse som finns runt omkring mig nu. Wadiah -för att jag ska lämna tillbaka henne, Uppfödaren -för att jag är krånglig, Alla i stallet -för att jag drog dit en häst som inte var funktionsduglig, Wadias förra tränare -för att jag inte kunde ta över efter dem, Mannen -för att jag är en hög med depp just nu, mIn arbetsgivare -för att allt det här drabbar mitt arbete och min koncentrationsförmåga, mina vänner -för att jag aldrig hör av mig eftersom jag bara är trött och förbannad, mamma -som får stå ut med mitt gnäll och mina utbrott i telefon, hundarna -som inte får den tid de behöver. Alla. Allt.


SÅÅÅÅÅÅÅ JÄVLA TRÖTT ÄR JAG PÅ ALLTING JUST NU.