Jag har ångest, har haft det i några dagar nu.
Det kan vara tentaångest, jag hoppas nästan på det. I så fall är det ju över imorgon.
Men det känns inte riktigt som tentaångest, tentaångesten brukar vara ganska lätt att identifiera och känna igen.

Men jag kan inte heller komma på någon annan anledning till min ångest. Kanske har jag bara en liten dipp för tillfället. Så jäkla drygt bara och det går i princip inte att fokusera på någonting eftersom ångsten sitter och gnager i sig mina bakre hjärnceller en efter en i sakta men stabilt mak. 

Det gick inte jättebra med Wadiah igår, kanske är det det som gnager lite. Men så farligt var det inte. 
Hon blev lite stressad när jag skulle hoppa upp för hon kom åt pallen och blev lite skrämd. När jag väl kommit upp på henne skulle vi precis ge oss iväg när någon satte igång typ en högtryckstvätt bara någon meter framför oss och hon blev skitskraj. Hon var ju redan lite spänd liksom. Men så bestämde jag mig för att skritta lite fram och tillbaka utanför stallet istället så hon skulle kunna lugna ner sig lite, men hon ville inte alls. Efter några rundor hoppade jag av, tänkte att jag skulle gå en promenad med henne istället, vi red ju ut i skogen i 2 timmar i söndags så tänkte att hon behövde röra lite försiktigt på sig. Så vi promenerade lite, och det gick jättebra tills det, såklart, kom en lastbil MED en grävmasking PÅ. Wadiah blev livrädd för lastbilen saktade såklart inte ner trots att jag ivrigt viftade med handen. Så hon hoppade åt sidan, och där fanns ju såklart ett litet dike som varken hon eller jag riktigt uppfattade förrän Wadiah var på väg nerför det och fortsatte skutta ivåg med mig hängande efter. Nej, så farligt var det inte, hon stannade ganska snabbt och sen var det inget mer med det. Kunde ha varit mycket mycket värre. Hon hade kunnat sticka helt för mig, och det gjorde hon verkligen inte.
Jag är så himla skraj för att göra något fel med henne som förstör värledns finaste häst, men jag tror att jag måste lita lite mer på mig själv. Så länge jag inte gapar och skriker eller gör henne illa borde det vara lugnt. 
Och vad min historia inte förtäljer är hur fantastisk hon var innan jag skulle hoppa upp på henne, när jag skulle hämta henne i hagen kom hon glatt på FÖRSTA VISSLINGEN! Och hon hade inga som helst problem med att följa med mig in i stallet och hon stod som ett litet ljus när jag gjorde iordning henne, trots att hon var ensam inne. 
Så framsteg, det har vi gjort ändå. 

För övrigt har jag och Mannen satt potatis idag innan han for iväg till jobbet. Ja alltså, han var ledig en stund på förmiddagen, vi var inte ute vid kl 6 på morgonen för att sätta potatis, så galna är vi inte. 
Vi är ju lite sena med potatisen, men det kan ingen hjälpa, det fick bli så nu. Bättre sent än aldrig. 

Nu blir det fortsatt tentaplugg för min del, Wadiah får vila idag. Imorgon ska vi ut i skogen med Åsa. Det ser vi fram emot :)

Kommentera

Publiceras ej