Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda det här blogginlägget så jag tar det helt direkt från mina tankar eftersom jag känner att jag behöver skriva av mig lite.

JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT OCH FÖRBANNAD ÖVER HELA DEN HÄR GREJEN SOM HÅLLER PÅ MED WADIAH NU!!!!!
Det känns så fruktansvärt jävla orättvist att jag har fått problem med henne och att det är så besvärligt att lösa det. Räcker det inte med otur snart?
Räcker det inte?
Här står jag, med min absoluta drömhäst. Den häst jag har sett mig själv med i mina drömmar sedan jag var en väldigt väldigt liten hästgalen tjej som tapetserade väggarna i flickrummet med posters och urklippta bilder på araber och friesrar. 
Och så går det inte att rida henne.
Här har jag vänt ut och in på mig själv, krossat alla mina spargrisar, skrapat varenda konto och grävt hål i alla mina fickor för att hitta några väl undangömda slantar för att ha råd med hästen med stort H.
Och så går det inte att rida henne.
Här sitter jag efter att ha dreglat över hennes annons i flera veckor och innerst inne hela tiden vetat att den, JUST DEN HÄSTEN ÄR HÄSTEN MED ETT JÄVLIGT STORT H. 
Och så går det inte att rida henne.

Det är fel på henne! Hon brunstar heeeela tiden! Igår när jag stod och pratade med Sissi i ca 20 min ställde hon upp sig och skvätte kanske 6-7-8 gånger. Hon är hopplös.

Men vet ni vad? Hon är inte hopplös hela tiden. 
Nej, det hade gjort det så mycket lättare för mig rent känslomässigt, så så kan det ju inte vara.
Nej, hon är väääärldens mysigaste häst när man går ut till henne i hagen. Hon kommer fram, nyfiket, och blåser lite på en, stannar hos en och låter en mysa med henne och klappa henne på hennes fina lena huvud. Ställer upp sig och ser så vacker ut att ögonen tåras. Och står helt still. 
Som för att i det tysta protestera mot vad jag tänker göra.
Mot att jag tänker lämna tillbaka henne. 
Hon bara står där. Och tittar på mig med de mörka, vackraste ögonen en häst kan ha, inte kan du väl lämna tillbaka mig. Vi hör ihop. Du vet ju det. Du behöver väl inte rida? Du kan ha mig att titta på?

Och självklart känner jag mig som den värsta svikaren i universum. Som att jag sviker varenda kotte, varenda levande eller död varelse som finns runt omkring mig nu. Wadiah -för att jag ska lämna tillbaka henne, Uppfödaren -för att jag är krånglig, Alla i stallet -för att jag drog dit en häst som inte var funktionsduglig, Wadias förra tränare -för att jag inte kunde ta över efter dem, Mannen -för att jag är en hög med depp just nu, mIn arbetsgivare -för att allt det här drabbar mitt arbete och min koncentrationsförmåga, mina vänner -för att jag aldrig hör av mig eftersom jag bara är trött och förbannad, mamma -som får stå ut med mitt gnäll och mina utbrott i telefon, hundarna -som inte får den tid de behöver. Alla. Allt.


SÅÅÅÅÅÅÅ JÄVLA TRÖTT ÄR JAG PÅ ALLTING JUST NU.

Kommentera

Publiceras ej