För ett tag sedan tittade jag på en dokumentär som hette Hästmannen. Som jag minns min upplevelse av filmen så tyckte jag från början att huvudpersonen, Stig-Anders, var väldigt läskig och lite obehaglig. Det var inte heller särkskilt mycket prat i dokumentären, i princip så sa dem ingenting. 
Man kan ju, utifrån min korta beskrivning av filmen, få uppfattningen att den här filmen inte alls var särskilt bra eller händelserik. 

Mja, direkt händelserik var den kanske inte, men inte heller motsatsen faktiskt. 
Och om den var bra?
Jag älskade den. Det berörde något inom mig som jag inte visste fanns där. Och det konstiga var att jag märkte inte under filmens gång att jag gillade den, det var först när den var slut och jag kände en liten sorg över att det inte fanns mer film att se. 
Den väckte tankar hos mig som jag nästan är helt säker på att det inte var meningen att den filmen skulle göra. 
Men jag blev kär i filmen och vågade inte titta på den igen med rädsla att det skulle förstöra min utomkroppsliga första upplevelse.

Men så en dag händer det säger dem.
Och nu har det kommit ut en ny dokumentär, 
Hästmannen -Den sista striden.
Jag kände en våg av lycka när jag såg att det precis kommit ut en del 2 av denna fantastiska skapelse. 

Problemet är ju bara, att jag vet nog ingen annan som har sett del 1, och jag vet inte riktigt om andra skulle uppskatta just den filmen på samma sätt som jag. 

Så jag tänkte nog faktiskt göra något som jag aldrig har gjort förut. Jag tror att jag ska gå på bio ensam. För att jag kan. Och kanske också för att jag vill ha den här upplevelsen lite för mig själv. Skämma bort mig själv och ha lite egen tid. Även om jag ändå är gräsänka i helgen och får egentid hela tiden.

Ja, det ska jag nog baskemej göra. Kanske på lördag kväll. Bara för att jag är en vuxen, stark kvinna och bara för att jag kan.



bio, egentid, hästmannen, lycka,

Kommentera

Publiceras ej