Nu skriver jag lite igen. Var ett tag sedan sist, och mycket har hänt sedan dess..

I förra inlägget jag skrev så skrev jag att det var en osäker framtid för mig och M. Det berodde ju på att jag hade fått ett mejl från Ms ägare att hon nu ville sälja M och alltså inte längre låna ut henne på foder. 
Turbulenta veckor följde det mejlet. 

Man funderar och funderar, runt runt går det i skallen och man vet inte vad man ska tycka, tänka eller säga. Eller för den delen vem man ska prata med, eller framförallt -vem man ska lyssna på. 
Ena dagen funderar man åt ena hållet, för att byta och fundera åt andra hållet nästa dag. 
Precis hur mina tankar har gått kan jag knappt redovisa för. Som en bergochdalbana typ. Det har varit väldigt jobbigt.

En sak som jag har märkt väldigt tydligt under den här perioden, det är att väldigt många människor har väldigt lätt för att säga -Men det är klart du ska köpa henne! Gör det bara! Du gillar ju hästar!
Och visst, jag älskar hästar, det gör jag verkligen. Och jag har väldigt länge också velat ha en egen häst. Men det finns också flera anledningar till att jag inte HAR någon egen häst. 
Jag räknas som vuxen nu. Vuxen nog att ta egna beslut (på gott och ont), vuxen nog för att ta ansvar, men också vuxen nog för att få ta eventuella konsekvenser. Mer eller mindre själv.

En häst är inte något man köper bara för att. I en handvändning. Som sagt, det finns en anledning till att jag inte gick och köpte mig en häst från början, utan att jag ville ha en på foder. 
Det är ett väldigt stort beslut att köpa en häst och det är mycket pengar det handlar om. 

Jag tror att jag har bestämt mig nu. Går hon igenom besiktningen så köper jag henne. 
Och en del av mig vill hoppa och skutta och ropa glädjetjut över att jag äntligen, äntligen har skaffat mig en egen häst, över att en dröm håller på att gå i uppfyllelse och att jag är den lyckligaste personen på jorden.

Men det är också någonting som håller mig tillbaka. En liten röst av ångest som oroar sig för pengar, för ansvaret, för vad-som-kommer-att-hända-nu, för om jag kommer att klara av det här och för om jag verkligen är redo. 
Jag tror att jag vill att folk ska förstå min oro och ångest innan jag kan börja glädjas åt det här fullt ut. Jag vill att folk ska förstå att det här inte bara är att göra för att man tycker om någonting. Att det här är ett tufft beslut, även om man verkligen vill det. 

Och jag får väl ändå säga att jag har blivit vuxen nu med tanke på innehållet i det här inlägget. För när jag var mindre kunde jag inte på något sätt förstå hur mina föräldrar kunde vara så tjuriga och inte vilja köpa en häst åt mig när jag så tydligt visade dem med allt jag gjorde att jag ääälskade hästar, att jag gjorde VAD SOM HELST för hästar, att jag avgudade dem och att JAG KLARADE AV ATT HA HÄST. 




Så mamma och pappa;
Jag förstår nu precis hur ni tänkte under de evinnerliga perioderna av tjat ni fick utstå ifrån mig. Jag kunde inte förstå er bättre än jag gör idag.
Lesson learned.


Och med det sagt och nedpräntat och ett uns lättare hjärta, känner jag att jag äntligen kan med att glädjas lite grann. 
JAG SKA BLI HÄSTÄGARE!!!!!!!!!!!!!!!




Kommentera

Publiceras ej