Imorgon har jag min kandidatredovisning. Just nu känns det som det värsta som någonsin hänt mig. 
 
Klart att jag brukar vara nervös för presentationer och redovisningar, det är ju aldrig riktigt roligt att stå framför massa folk och prata, men det här är värre. Det här är mycket värre. Jag ska stå framför massa folk, och presentera något som jag har gjort, och som till och med jag själv tycker är skitdåligt. Känns riktigt pissigt. Riktigt riktigt pissigt. 
Och jag skulle vilja strunta i känslan och tänka att det inte spelar någon roll, att det bara är att stå ut i 45 minuter och så är det över, men det går inte. 
På ett vis så känns det som att jag har svikit mig själv. Som att jag så gärna ville att det här skulle bli toppen, och jag gick in för det och slet mitt hår, men så blir det bara skit. 
Och visst vill jag bara bli av med det, men samtidigt, vad är poängen med hela arbetet om jag inte gör det så bra som det bara går?
Ofta när jag är trött på en kurs så tänker jag så, att jag bara vill bli av med det, ha det gjort, så länge jag klarar det är jag nöjd. Men hur länge ska jag hålla på så? Det är ju nu jag måste visa framfötterna och visa hur mycket jag kan, när ska jag annars göra det? Det är ju nu det gäller. Inte sen. 
 
Fan fan fan.
 
Just nu skulle jag vilja göra en Zoega. Krypa upp mot någonting och stanna där.
 
 
 
Idag var vi på studiebesök med Husdjursrådet på Wiggeby Gård, det var väldigt intressant och lärorikt får jag säga! Jag ska ju själv ha ett stall av något slag så det är klart att man måste hålla ögon och öron öppna för nya intressanta lösningar. Det var även mitt sista riktiga uppdrag med Husdjursrådet för den här gången. Känns konstigt.
Jag har ändå uppskattat Husdjursrådet mycket och tyckt att det har varit ett väldigt roligt utskott att engagera sig i. Kul att göra lite nytta ibland. 
 
Livet annars känns ganska stressigt och ångestfyllt i övrigt. Många tankar som flyger hit och dit i mitt lilla, men hårt arbetande huvud. Det känns lite som att när som helst så är man redo att ge upp och kasta in. När som. Men man vill ju inte det såklart.
Men det känns i varje fingertopp att det är på håret nu. Att man snart ger upp. 
 
Men icke! Jag vet, man måste fortsätta. Måste vara stark.
 
Min cykel blev stulen idag. Fruktansvärt frustrerande.
 
Redovisning av kandidaten på fredag. Jag vill verkligen inte. Det finns nog ingenting jag vill mindre än det. Jag blir svettig bara av tanken. Tanken på att behöva stå där framme, förklara något som man inte tycker blev bra, försvara det dåliga man har gjort, och vara tvungen att säga till folk att, tyvärr, jag kan inte svara på din fråga, jag kan nämligen INGENTING. Alla andra verkar så himla säkra på sina arbete och kan varje mening utantill. Det kan inte jag. Jag kan ingenting. Speciellt inte utantill.
 
Jag vet att jag är väldigt pessimistisk nu, och det var väl kanske inte meningen från början. Eller så var det det. Ibland behöver man få ur sig saker, men då vill man helst inte att det ska vara pessimistiska saker, för då kanske man drar ner andra i det bruna sörjiga pessimistträsket. Och det skulle ju inte vara det minsta kul.
 
Förresten har jag kanske äntligen fått jobb. Vi får väl se, sa den blinde till den döve.