Imorgon har jag min kandidatredovisning. Just nu känns det som det värsta som någonsin hänt mig. 
 
Klart att jag brukar vara nervös för presentationer och redovisningar, det är ju aldrig riktigt roligt att stå framför massa folk och prata, men det här är värre. Det här är mycket värre. Jag ska stå framför massa folk, och presentera något som jag har gjort, och som till och med jag själv tycker är skitdåligt. Känns riktigt pissigt. Riktigt riktigt pissigt. 
Och jag skulle vilja strunta i känslan och tänka att det inte spelar någon roll, att det bara är att stå ut i 45 minuter och så är det över, men det går inte. 
På ett vis så känns det som att jag har svikit mig själv. Som att jag så gärna ville att det här skulle bli toppen, och jag gick in för det och slet mitt hår, men så blir det bara skit. 
Och visst vill jag bara bli av med det, men samtidigt, vad är poängen med hela arbetet om jag inte gör det så bra som det bara går?
Ofta när jag är trött på en kurs så tänker jag så, att jag bara vill bli av med det, ha det gjort, så länge jag klarar det är jag nöjd. Men hur länge ska jag hålla på så? Det är ju nu jag måste visa framfötterna och visa hur mycket jag kan, när ska jag annars göra det? Det är ju nu det gäller. Inte sen. 
 
Fan fan fan.
 
Just nu skulle jag vilja göra en Zoega. Krypa upp mot någonting och stanna där.