Efter en helg i mitt vackra underbara Ugglebo bar det återigen upp till Uppsala idag. Men den här gången med en bil. En ny bil. Som luktade ny. Jag körde som en kratta men jag hoppas att det blir bättre med tiden, och hit kom jag ju iaf.
Jag hade velat skriva ett superlångt inlägg om hur skönt det var att vara hemma, att sitta i soffan och dricka vin med mamma och dömma ut alla bidrag i melodifestivalen, eller när jag och zoega vandrade ut i skogen och hälsade på Nanna och andades in grandoften som bara Ugglebo kan ge. Men det ska jag inte göra. Inte nu iaf.
För nu ska jag krypa ner i min varma gosiga säng och borra in näsan i världens varmaste gosigaste lilla hund och bara lukta på henne tills jag somnar. För nu är hon äntligen här. Min lilla Zoega. Som jag har längtat.
Hon är verkligen fin. Och mysig. Och bäst. Och hon är min.
Och hon är trött.
Jag kan inte riktigt förklara, men när jag tittar på henne så blir jag så glad så jag nästan kan gråta lite, och jag kan inte låta bli att le lite fånigt för mig själv. Jag älskar henne så jävla mycket. Och jag är så jävla glad att hon är här. Så kvällen kan jag bara sammanfatta med ett ord. Kärlek. För nu är det vi igen. Du och jag Zoega.