Solen skiner, labbrapporten är typ klar, skenan över knät är borta, köttet är marinerat, tzatsikin är färdig, vinet står på kylning, håret är relativt nyblekt, solbrillorna i pannan, GT:n är blandad, kall, och i min hand.

Om inte detta är livet, tell me what is.

Jag skulle vilja hålla ett riktigt eldtal nu som är genomtänk och befriande, men jag kommer inte på något. Så istället ger jag er det här:



Jag hoppas vi ses någonstans i dimman som ligger över den bästa helgen på hela jävla året. Nu är det Kvalborg och Valborg mina vänner, NU ÄR DET FEST!

Jag funderade innan på om det kommer en dag när man vaknar upp och inser att man inte alls är den personen man vill vara.
Jag längtar verkligen tills den dagen när jag vaknar upp och inser att jag är precis den jag vill vara. För jag tror att det kommer att komma en sån dag. För om man inte jobbar för att bli bättre kommer man ju aldrig att bli det. Det händer ju liksom inte av sig självt.
Och då hade man ju bara fortsatt att vara samma person hela tiden, och det kan ju också vara bra, men man måste ju utvecklas också. Eller hur?
Nu är skenan borta! Jag kan gå igen! Nästan helt normalt! Känns lite konstigt men så JÄVLA bra!
Nu får jag göra vad jag vill förutom att cykla i backar, gå i trappor och springa i två veckor, och efter de två veckorna får jag göra ALLT!
Idag är en underbar dag, en förändringarnas dag. Ja, härmed döper jag den 27 April till Förändringarnas Dag. Grattis till mig :)

Hur ska jag fira detta nu? Kanske genom att INTE plugga och ha en jävligt bra valborg till helgen.
Och förresten så ska jag snart åka och handla. Och jag ska köra, själv :)





Btw, så hade jag tappat 2,5 cm i omkrets runt mitt vänsterlår. Det ser jätte knasigt ut. Men vad gör det, det är ju faktiskt en helt fantastisk dag! :D