Som sagt, satt och stirrade lite på min o-offentliga blogg förut och väldigt långt bak i tiden gillade jag att skriva texter av ett eller annat slag. Hittade en text som beskriver mig ganska bra faktiskt. Som jag skrev för väldigt, väldigt längesen. :


Jag är inget annat
än en vanlig människa
Inte starkare, vackrare
eller smartare på något sätt

Min kropp är gjord
av ett tjockt skal av sten
Mina inälvor utkarvade
i is av det smutsigaste vatten

Mitt skelett är gjort
av det kallaste stål
Det som rinner i mina ådror
är endast svart svart olja

Hjärtat mitt är dolt
av de mörkaste hemligheter
Men långt där inne
finns ändå något tecken på liv

Så i min kropp
av såkallat skräp
kommer det alltid att finnas
något riktigt äkta

Så vad är väl jag
en vanlig människa
i alla bemärkelser
om man inte ser noga

För skulle du se noga
skulle du se
Mitt vanliga jag
i ett väldigt vackert perspektiv

För stenen runt min kropp
är den vackraste marmor
för att skydda mot hårda ord
som så lätt tränger in

inälvorna av smutsig is
symboliserar endast
det vackra den efterlämnar
när den fört bort all skit

Mitt skelett av stål
är inget annat än stöd
Det stöd det ger mig när jag är nere
och det stöd jag kan erbjuda andra

Den svarta oljan i mina ådror
är inget annat än inre rikedom
Den inre rikedom jag känner varje dag
och som andra ger mig

De hemligheter som döljer mitt hjärta
är inte bara mina egna
Det är från människor som litar på mig
och som gett mig förtroendet att lyssna

Och det sista, tecknet på liv
är inget annat än männsklighet
det som gör oss levande
det som gör oss till människor



Vad tycks? Lite poetisk var jag nog ändå där bland min tonårsångest?

Idag har jag och Zoega fredagsmys med ett glas vin. Fast Zoega dricker inte vin. Jag håller väldigt hårt på 18-års regeln. Och hon är ju trots allt bara ett och ett halvt.
Jag har försökt baka en kaka idag som jag, Sara och Paulina ska smaska på imorgon, om den blir god såklart. Jag har aldrig gjort den förut och mina bakkunskaper skulle verkligen behöva en trimning. Men jag hoppas på det bästa. Smakar den skit får vi helt enkelt kräkas upp den. Eller bara låta bli att äta den.

Träffade Gunilla och Zoegas syster Tilda innan, plus en massa andra hundar som också ville hälsa. Kul att träffa lite nya människor med samma intressen. Dom drack öl också, det är ju faktiskt ett stort plus. Ännu fler gemensamma intressen :)

Jag ska åka in till stan imorgon och klippa mig tänkte jag. Jag och Sara har bokat tid kl 10. Jag tror bara att jag ska klippa av en bit, pallar inte att ha för långt hår. Inte riktigt min grej. Jag kan inte göra så fina frisyrer med långt hår. Men satt och funderade lite om det kanske är dags att förnya mig lite, kanske slinga lite.. Inte imorgon, för det har jag ju inte bokat tid till, men det hade varit kul å göra något nytt. Eftersom jag var blond i hundra år förut (eller om man nu kan kalla det blond, vit är väl kanske mer rätt) så känns det som att när jag äntligen kommit ifrån det känns det tråkigt att vara likadan hela tiden. Hårfärg gör ju ganska mycket på ens utseende. Satt och kollade lite på min o-offentliga blogg (den jag skriver snuskiga och privata saker i) och såg lite gamla bilder från när jag var blond. Jag ser inte alls likadan ut. Men många säger att jag passade bättre som blond. Men jag vet inte, trivs ganska bra med att vara brunett. Kommer ju ihåg hur jobbigt jag tyckte det var när alla hade förutfattade meningar om mig när jag var blond. Det är helt annorlunda nu, folk ser mig på ett helt annat sätt. Som brunett. Rimmade nästan. Utan mening.

Så ikväll bjuder jag på ett litet bildspel med fokus på mitt hår genom tiderna. Först några riktigt gamla bilder :)



Haha, ojdå man kan lite undra hur gammal jag var här :O Skulle gissa på att jag gick i åttan kanske.. Så 14-15 år. Och blond såklart.



En vild gissning på att jag var ca 17 år. Och blond såklart.



Hmm.. Kanske 18 år?
Och blond såklart.


19 år och börjar tvivla på min hårfärg. Ca 1 vecka innan jag tog det stora beslutet att färga det brunt.
Lite lätt chockad och rädd. Och blond såklart.



19 år och vågade färga håret brunt! Och brunt blev det verkligen!



Insåg senare när chocken lagt sig att det kanske blev liiite för mörkt.. Så jag lade i lite ljusare slingor..



Och det blev väl kanske bäst, eller?

Sovmorgon tills kvart över ett idag, känns helt underbart. Jag har försökt plugga lite matte men det slutar bara med att jag sitter och stirrar framför mig och tänker massa konstiga tankar. En gång i tiden tyckte jag att matte var helt okej och att det nästan kunde vara lite roligt ibland, men det vore synd att säga nu. Det är precis som på basterminen förra terminen, det är bara matten man tänker på hela tiden och glömmer bort allt det där andra som man borde ha läst eller borde ha gjort. Om man sitter overksam i 10 minuter får man ju typ ångest för matten. Tur ändå att vi inte har matte hela terminen, alltid något att se fram emot. Och istället för matte börjar vi ju med etologi sen, jag tror att det kommer att vara en super kul kurs :)

För övrigt har Johanna min roomie åkt hem över helgen så jag och Zoega är själva här. På lördag skulle väl Paulina och Sara komma hit å dricka lite vin och kanske käka något å så. Mys!
Det är ganska tomt och ensamt om man inte bor med någon. Jag har ju bott med någon hela tiden i Uppsala, och när man blir själv så blir man så himla.. ensam. Men jag har ju i alla fall Zoega nu, och det är jag så himla glad för! Men jag börjar nästan bli lite orolig för henne, hon är så himla lugn och sover typ hela tiden, inte likt henne!

Zoega har ju träffat sin syster här i Uppsala också, riktigt kaxig var hon, syrran. Zoega som alltid är så kaxig mot alla stora hundar, hon blev helt vettskrämd när hon fick träffa syrran, som till och med var lite mindre än Zoega! Hon var som fastfrusen i marken och bara skakade, sen kom hon fram till mig och gnällde och ville att jag skulle ta upp henne. Vilken meshund jag har!

Förresten när jag var ute förut så var det fullt action på dagiset mittemot. Dagisfröken gick in i två sekunder och då sprang en liten terroristunge runt med en pinne och slog ALLA andra barn i huvudet. Alla barn ca 10 st började gallskrika och den sista ungen, som fortfarande inte fått ett slag i huvudet, sprang i ren panik runt och skrek medans terroristungen jagade henne med pinnen. Vilket action! Sen kom dagisfröken ut och var tvungen att tröst 10 skrikande barn. Usch, jag bara ryser. Och jag som inte ens gillar tysta barn. Usch.


Nehej nu ska jag gå bort till expeditionen och försöka fixa mitt bredband. Jag anser att bloggar utan bilder är tråkiga, så jag lägger upp lite bilder fastän dom kanske inte är så roliga. Men dom är iaf dagsfärska! :)









Zoega har hittat sin plats i soffan :)