Som sagt, satt och stirrade lite på min o-offentliga blogg förut och väldigt långt bak i tiden gillade jag att skriva texter av ett eller annat slag. Hittade en text som beskriver mig ganska bra faktiskt. Som jag skrev för väldigt, väldigt längesen. :


Jag är inget annat
än en vanlig människa
Inte starkare, vackrare
eller smartare på något sätt

Min kropp är gjord
av ett tjockt skal av sten
Mina inälvor utkarvade
i is av det smutsigaste vatten

Mitt skelett är gjort
av det kallaste stål
Det som rinner i mina ådror
är endast svart svart olja

Hjärtat mitt är dolt
av de mörkaste hemligheter
Men långt där inne
finns ändå något tecken på liv

Så i min kropp
av såkallat skräp
kommer det alltid att finnas
något riktigt äkta

Så vad är väl jag
en vanlig människa
i alla bemärkelser
om man inte ser noga

För skulle du se noga
skulle du se
Mitt vanliga jag
i ett väldigt vackert perspektiv

För stenen runt min kropp
är den vackraste marmor
för att skydda mot hårda ord
som så lätt tränger in

inälvorna av smutsig is
symboliserar endast
det vackra den efterlämnar
när den fört bort all skit

Mitt skelett av stål
är inget annat än stöd
Det stöd det ger mig när jag är nere
och det stöd jag kan erbjuda andra

Den svarta oljan i mina ådror
är inget annat än inre rikedom
Den inre rikedom jag känner varje dag
och som andra ger mig

De hemligheter som döljer mitt hjärta
är inte bara mina egna
Det är från människor som litar på mig
och som gett mig förtroendet att lyssna

Och det sista, tecknet på liv
är inget annat än männsklighet
det som gör oss levande
det som gör oss till människor



Vad tycks? Lite poetisk var jag nog ändå där bland min tonårsångest?