Igårkväll var jag ett litet vrak. Min bil gick sönder. Efter en lång bilkö och stress för att hinna till studenthälsan så slutade den att fungera. Och inte nog med det, batteriet på min telefon dog ut också, så jag kunde inte ringa någon. Och jag var svettig och hade mina jobbkläder på mig eftersom jag inte hann hem och byta om.
Så fick jag ta bussen hem med Zoega.
Och det enda jag tänkte på var att jag inte skulle börja gråta innan jag kom hem.
Ja, jag var lite känslig igår också.
Tack och lov att jag har den fantastiska Mannen att ta till vid sådana här tillfällen, han ställde upp och åkte hit och hjälpte mig. Tusen tack för det!
Det är ganska skönt att ha någon som kan plocka upp bitarna efter en när man har haft ett ordentligt psykbryt.
Så idag blev det tyvärr inget jobbat, och jag får se om jag kan jobba på torsdag som det var tänkt. Jag hoppas det, jag trivs ganska bra på mitt nya jobb. Känns lyxigt att få vara ute och bara fixa med saker hela dagarna.
Nu står bilen på Toyota i Uppsala och väntar på sin dom, tydligen är det kopplingen som behöver bytas ut, vilket skulle kosta 11 192 kr på Toyotas verkstad, så vi undersöker för tillfället alternativen. Annars blir det inte några pengar alls över efter mitt sommarjobbande. Herregud så kul det kan bli.
Det kändes så sorgligt igår när bärgaren kom och tog min lilla söta Aygo. Bilen som aldrig går sönder. Den förtjänar inte att bli bortrövad av okända människor och att andra ska öppna dess huv och klämma och känna på den. Nej, det kändes verkligen sorgligt och jag tyckte synd om karbokatjonen när vi lämnade den på Toyotas parkering.
Lilla lilla fina fina bil. Som alltid har varit så snäll och go.
Jag berättade om mina känslor för mamma och förvånande nog förstod hon precis hur jag kände. Hon berättade att hon kunde gråta en skvätt förr i tiden när hennes pappa skulle byta bil. Det tyckte jag var helt fantastiskt. Det kommer jag nog också att göra om det någonsin blir dags för mig att sälja lilla fina pärlan.
Jag berättade om mina känslor för mamma och förvånande nog förstod hon precis hur jag kände. Hon berättade att hon kunde gråta en skvätt förr i tiden när hennes pappa skulle byta bil. Det tyckte jag var helt fantastiskt. Det kommer jag nog också att göra om det någonsin blir dags för mig att sälja lilla fina pärlan.
Idag blir det inte mycket gjort! Jag sitter mest hemma och har ångest över att jag inte jobbar, har helt galet dåligt samvete, men det går inte att ta sig till jobbet utan bil, så det finns inte så mycket annat att göra. Speciellt trist är det ju när man precis har börjat på ett nytt jobb...
